Om Mig, Verdandi Weaver

Jag är författare, poddskapare och en livslång frågeställare.

Nästan allt jag gör har vuxit ur samma sökande: att förstå människan, världen vi har byggt och hur allt hänger ihop.

Jag har länge haft svårt att se livet i separata delar.

Det andliga på en plats.
Det politiska på en annan.
Det mänskliga någonstans däremellan.

Kärlek hör hemma innanför familjens väggar. Vänlighet är något vi gör ibland. Omtanke är en personlig egenskap. Arbete är arbete. Politik är politik. Ekonomi är ekonomi.

Men för mig har de delarna aldrig riktigt gått att separera.

Jag tar med mig hela mig till ett arbete. Min känslighet. Min omtanke. Mina värderingar. Min kropp. Min historia. Mitt nervsystem. Min längtan efter mening. Min relation till andra människor.

Och när delar av människan inte får plats, är det inte bara en arbetsroll som blir trång.

Människan blir trång.

Under många år försökte jag ändå göra det som samhället på många sätt lär oss att göra: dela upp mig själv i delar som passade olika rum.

Här får den sidan av mig finnas.
Här ska den vara tyst.
Här ska jag vara professionell.
Här får jag vara mjuk.
Här får jag tala om mening.
Här lämnar jag den frågan utanför dörren.

Jag försökte pussla ihop mig själv på ett sätt som passade världen omkring mig.

Men pusslet gick aldrig riktigt ihop.

Till slut började jag undra om problemet inte var att jag misslyckades med att separera delarna.

Kanske var problemet själva separationen.

När jag vände på perspektivet förändrades något.

Jag började se människan, relationerna, samhället, naturen,
våra system och våra inre liv som delar av samma levande helhet.

Och mycket av det jag tidigare inte kunnat få ihop började plötsligt bli begripligt.

Ett sökande efter helhet

Mitt sökande har alltid rört sig mellan det personliga, det samhälleliga och det existentiella.

Vem är jag?

Varför är jag här?

Vad innebär det egentligen att vara människa?

Varför lider människor?

Varför skapar vi så mycket lidande för varandra?

Varför är vi så rädda för varandra, för förändring, för osäkerhet, för sådant vi inte kan kontrollera?

Varför stänger vi dörrar som skulle kunna förebygga lidande, för att senare hantera konsekvenser som blir betydligt större?

Vad har vi byggt den här världen för?

Byggde vi den för människor, eller har vi långsamt börjat kräva att människor ska anpassa sig till de system vi själva skapade?

Måste det verkligen vara så här?

Kan vi göra det annorlunda?

Och under allt detta finns också de frågor som följt människor i tusentals år:

Vad är medvetande?

Vad är själen?

Vad finns, om något, bortom det här livet?

Varför finns vi här överhuvudtaget?

Jag ställer inte de här frågorna för att jag tror att jag har hittat några slutgiltiga svar.

Jag ställer dem för att de har följt mig så länge jag kan minnas.

En fråga är nästan aldrig bara en fråga

Det är också därför jag har svårt att se samhällsfrågor genom ett enda par glasögon.

Säkerhet är inte bara en säkerhetsfråga.

Det är också en fråga om samhälle, relationer, familjer, rädsla, tillit, institutioner, resurser, gemenskap och människors faktiska livsvillkor.

Familjepolitik är inte bara familjepolitik.

Den påverkar barns trygghet, föräldrars kapacitet, ekonomi, arbete, hälsa, relationer, skolor och det samhälle barnen senare själva blir en del av.

Och vi kan inte förstå en människa i fängelse genom att börja vid fängelsedörren.

Jag vill förstå hela vägen fram dit.

Vad hände innan?

Vilket stöd fanns eller saknades?

Hur såg familjens situation ut?

Vad hände i skolan?

Vad hände i relationerna?

Vilka samhällsvillkor, möjligheter, erfarenheter och sammanbrott fanns längs vägen?

Det betyder inte att individens handlingar saknar betydelse eller ansvar.

Det betyder att en människa aldrig uppstår isolerad från världen omkring henne.

Om vi bara tittar på slutpunkten riskerar vi att missa hela kedjan som ledde dit.

Och då riskerar vi också att fortsätta skapa samma slutpunkter om och om igen.

Jag skriver för att förstå helheten

Mitt arbete rör sig därför mellan sådant som ofta behandlas som helt olika ämnen.

Nervsystem.

Läkande.

Relationer.

Demokrati.

Ekonomi.

Makt.

Arbete.

Omsorg.

Andlighet.

Geopolitik.

Natur.

Medvetande.

Mening.

Världen.

Rymden.

Livet.

Döden.

För mig hör de ihop.

Jag är intresserad av vad som händer inuti en människa, men också av vad som händer runt omkring henne.

Hur nervsystemet möter världen.

Hur rädsla kan bli beteende.

Hur beteende påverkar relationer.

Hur relationer formar kultur.

Hur kultur blir institutioner.

Hur institutioner formar nästa generation människor.

Och hur nästa generation sedan formar världen vidare.

Det är ett ständigt kretslopp.

Det är därför mitt arbete kan röra sig från sorg till samhällssystem, från nervsystem till geopolitik, från vänlighet till ledarskap, eller från andlighet till ekonomi utan att jag upplever att jag har bytt ämne.

För mig är det olika platser i samma väv.

Helhet blev inte en teori för mig

Helhet blev ett sätt att förstå något jag försökt förstå hela livet.

Varför jag själv kunde känna mig splittrad i miljöer där delar av människan inte fick följa med.

Varför vissa system kan fungera på papper och ändå göra människor illa.

Varför en lösning inom ett område kan skapa problem någon helt annanstans.

Varför omsorg, vänlighet, mening, trygghet, kärlek och tillhörighet inte kan behandlas som mjuka tillägg till det “verkliga” samhället.

De är delar av det verkliga samhället.

Vi kan inte bygga världen utifrån en förenklad version av människan och sedan bli förvånade när den verkliga människan inte fungerar väl inuti den.

Det är kanske den röda tråden genom nästan allt jag gör:

Jag tror inte att vi kan förstå människan, samhället eller världen genom att dela upp dem tills sambanden försvinner.

Jag vill hellre fråga:

Vad händer när vi ser hela kedjan?

Vad förändras när vi låter människan vara hel?

Och hur skulle våra samhällen se ut om de byggdes för hela människor, inte bara för de delar av oss som råkar passa in i varje enskilt system?

Vad har vi byggt?

En av de frågor jag återkommer till om och om igen är inte bara:

Vad är fel?

Utan:

Vad har vi faktiskt byggt, och vad var det tänkt att tjäna?

Vi har skapat fantastiska system, teknologier, institutioner, ekonomier och sätt att organisera livet.

Men någonstans längs vägen behöver vi också fråga oss om de strukturer som var tänkta att tjäna människans liv ibland har blivit något som människans liv förväntas tjäna.

När människor inte orkar frågar vi ofta vad som är fel på personen.

Jag vill också fråga:

Tänk om något i villkoren är fel?

Tänk om utmattning ibland är information?

Tänk om rädsla inte bara är ett individuellt problem?

Tänk om ensamhet, utbrändhet, splittring, våld, misstro och förtvivlan ibland är signaler från hur vi har lärt oss att leva tillsammans?

Och om de är signaler:

Vad försöker de berätta för oss?

Våga Tänka Om och Rethinking Everything

Det här sökandet ligger också i hjärtat av poddarna Våga Tänka Om och Rethinking Everything.

Där utforskar jag sådant vi ofta har lärt oss att betrakta som normalt, oundvikligt eller helt enkelt för stort för att ifrågasätta.

Demokrati. Ekonomi. Ledarskap. Representation. Arbete. Omsorg. Miljö. Geopolitik. Makt. Gemenskap. Vardagsliv.

Jag är inte intresserad av att ersätta ett stelt svar med ett annat.

Jag vill skapa utrymme för frågor som kan göra bilden större.

Vem sitter i rummet?

Vem saknas?

Vem får välja?

Vem får bära konsekvenserna?

Vilket problem försöker vi egentligen lösa?

Vad händer på andra sidan av våra beslut?

Och vad blir möjligt när vi slutar utgå från att det system vi har är det enda system vi kan ha?

Böckerna

Mina böcker följer samma sökande, men genom olika dörrar.

Vissa rör sig inåt, mot läkande, själ, mening, medvetande, nervsystem och den långsamma processen att bli mer fullt mänsklig.

Andra rör sig utåt, mot relationer, samhälle, kultur, arbete, omsorg och de system vi har byggt.

Några närmar sig de frågor som ligger vid gränsen för vad vi kan veta:

Vad är medvetande?

Vad är själen?

Vad kan finnas bortom döden?

Vad innebär det att höra till något större än oss själva?

Och andra frågar vilken sorts civilisation som skulle kunna bli möjlig om vi lät den förståelsen påverka hur vi faktiskt bygger världen.

För mig är det inte olika projekt.

Det är samma sökande genom olika dörrar.

Ett sökande efter mening.

Efter samband.

Efter sammanhang.

Efter helhet.

Varför Verdandi Weaver?

Verdandi är namnet jag skriver under.

I nordisk tradition är Verdandi förknippad med det som är i blivande, det levande nu där det som varit möter det som ännu inte blivit.

Och Weaver beskriver kanske ännu bättre det jag verkar göra nästan instinktivt.

Jag väver.

Det personliga med det samhälleliga.

Kroppen med sinnet.

Nervsystemet med strukturerna omkring oss.

Vetenskap med filosofi.

Det mätbara med det gåtfulla.

Erfarenhet med idéer.

Frågor med andra frågor.

Jag följer trådarna tills något som först verkade separat börjar visa sin relation till helheten.

Jag har inte alla svar

Det här är viktigt för mig.

Jag vill inte bygga ännu ett system där någon står längst fram och berättar för alla andra hur verkligheten fungerar.

Jag delar det jag ser.

Jag ställer frågor.

Jag testar tankar.

Jag ändrar mig när något nytt gör bilden större.

Jag kan hålla flera perspektiv samtidigt och fortfarande fortsätta fråga.

Och jag hoppas att det jag skapar kan ge andra människor utrymme att göra samma sak.

Att titta igen på det vi har gjort normalt.

Att följa en fråga förbi det första svaret.

Att lägga märke till sambanden mellan sådant vi har lärt oss att hålla isär.

Och kanske upptäcka att vissa av de problem vi har lärt oss att leva med inte alls är oundvikliga.

Kanske är de frågor vi ännu inte har följt hela vägen.

Så jag fortsätter fråga:

Vad innebär det att vara människa?

Vad har vi byggt?

Vad byggde vi det för?

Varför lider vi?

Varför skapar vi lidande som kanske hade kunnat förebyggas?

Vad finns bortom det vi kan se och mäta?

Och vad skulle vi kunna skapa om vi slutade börja med delarna och istället började med helheten?

Verdandi Weaver

Idéer. Frågor. Mönster. Bättre vägar framåt.